SOCKERJESUS

090419 Söndag

Denna dag kallas sedan nio år för Den heliga barhärtighetens söndag. Påven Johannes Paulus II saligförklarade påskoktavdagen, den första söndagen efter påskdagen år 2000, en polsk nunna. Hennes namn var Faustyna Kowalska och hon levde under åren 1905-1938. Faustyna hade en vision där hon såg Jesus komma mot sig och från såret i hans hjärta gick två strålar som syboliserade vatten och blod. Någon tecknade efter hennes beskrivning ovanstående bild som för många polacker symboliserar den gudomliga barmhärtigheten.

När jag idag som vanligt i god tid kom till kyrkan stod det stora påskljuset i koret och framför detta stod en tavla med detta motiv. På ömse sidor stod två stora rosenbuketter, den ena i vitt och den andra i rött. Det är inte första gången jag ser den här bilden eftersom en mindre kopia av den hänger på en pelare längst ner i kyrkan. När den hängdes upp för några år sedan reagerade jag mycket (!!!) starkt mot att den skulle hänga i Kristus Konungens kyrka i Göteborg eftersom denna kyrka i basilikaform har ett enhetligt och genomgående bildprogram. Att hänga upp tavlan var stötande, men jag hade ingen talan. Ibland bär några hängivna damer fram tavlan efter mässan för att framför den bedja den gudomliga barmhärtighetens rosenkrans.

När jag kom till kyrkan idag och såg den stora bilden framför koret övervägde jag starkt om jag skulle gå hem innan mässan började. Men jag övertalade mig själv att försöka överleva och försökte huka mig bakom de framförsittandes nackar så att jag skulle slippa se tavlan.

Jag har ännu inte hunnit läsa Jonas Gardells nya bok om Jesus men i artiklar refereras hans barndoms bild av Jesus vilken han kallar för "Sockerjesus". För mig är Faustinas bild ett övertydligt exempel på begreppet. Uppväxt som jag är inom frikyrkan, precis som Jonas Gardell, var de bilder som visades av Jesus kitschiga bokmärkesfigurer. De visade en orealistisk andevarelse, vacker som en tvålfager skådespelare. Det var ingen människa, det var nästan mer som ett spöke. Detta är så hårt präglat i mig att jag mår fysiskt illa av att se Faustinas bild. Men jag uthärdade mässan idag. På hemväg stannade jag och kysste forsytiablommorna på en blommande buske och funderade över hur man i praktiken visar barmhärtighet, det berättade aldrig vår käre kyrkoherde i sin predikan. Han talade om försoning, fred och barmhärtighet. Det är lätt att säga tulipanaros men hur gör man?